Regeringen har tillsammans med de borgerliga partierna beslutat att höja pensionsåldern i Sverige. Det ska ske stegvis, med en höjning av både den lägsta och högsta pensionsåldern.
Den lägsta pensionsåldern ska höjas från 61 till 64 år. Man motiverar detta med att vi lever allt längre och därför även behöver arbeta längre, av samhällsekonomiska skäl.
Detta är dock ett tankefel rakt igenom, under rådande omständigheter. Vad vi istället bör tala om är en sänkt pensionsålder, eller än hellre förkortad arbetstid genom införande av sex timmars arbetsdag. Svensk ekonomi växer sig allt starkare för varje år som går.
Tillväxten fick en viss nedgång under krisåren 2008–2009, men värt att komma ihåg är att BNP då föll från redan mycket höga nivåer.
Vi har i allra högsta grad råd rent ekonomiskt att korta arbetslivet med ett antal år. Att höja pensionen med samhällsekonomiska argument är falskt.
Det är möjligt att det rent privatekonomiskt kan motiveras, eftersom det nuvarande pensionssystemet ger orimligt dålig pension idag för de som väljer att sluta arbeta vid 61–62 år. Att vi har detta dagens värdelösa pensionssystem ligger dock politikerna bakom. Detta infördes av riksdagen under 1990-talet utan att befolkningen överhuvudtaget hade fått tycka till. Förra gången ett nytt pensionssystem infördes, på 1950-talet, hölls en folkomröstning kring frågan. Det system som infördes på 1990-talet liknar det som i 50-talsomröstningen hette linje 3 och som blev nedröstat då – högerpartiernas förslag.
Med en sänkt pensionsålder får vi friskare pensionärer och det vore samhällsekonomiskt nyttigt. Folk ska inte gå i pension först när de har hunnit slita ut sig både fysiskt och psykiskt, bara för att politikerna anser att svensk tillväxt behöver få ännu mer skjuts.
Sjuka och av ett långt arbetsliv utslitna pensionärer kommer belasta välfärdssystemet mer än om vi genom sänkt pensionsålder kan erbjuda våra pensionärer en bättre ålderdom.
Anders Södergren, Kalle Wadin Wesslén
Socialisterna - Välfärdspartiet