Vi lever i en motsägelsefull tid. Aldrig har vi haft så goda objektiva förutsättningar att leva ett gott tryggt liv. Vi har en högt avancerad produktion som har potential att med liten arbetsinsats ge oss mat, tak över huvudet samt en hel del bekvämligheter. Vi har befriat oss från tidigare samhällens inskränkta världsbild och besitter kunskap som gör att vi har möjlighet att förstå varandra och överbrygga skillnader mellan olika grupper, att hjälpa de som behöver det. Vi har informationsteknologi som möjliggör samordning på ett tidigare otänkbart sätt.
Rent konkret så är samhället rikare än någonsin tidigare, och tvärt emot vad många påstår så har vårt land mycket goda ekonomiska tillgångar, hundratals miljarder i överskott i statens tillgångar. Utifrån detta skulle man kunna tro att politikens uppgift skulle vara att använda dessa tillgångar och resurser för medborgarnas bästa. Att debatten som förs skulle handla om hur man bäst fördelar och satsar överskottet för att det ska komma de bäst behövande till del.
Men så är det som bekant inte. Ser man på den politiska debatten idag så verkar det snarare som att det är konkurrens om att vara mest snål och ogin, om att ha den mest pessimistiska människosynen. Människor och deras behov talas det inte om, det talas om kostnader. Ska funktionsnedsatta få assistans, eller kostar det för mycket? Ska vi se till att alla som behöver har arbete och bostad, eller är det för dyrt? Bäst att sy igen plånboken verkar våra etablerade politiska partier resonera. Politikerna av idag söker också göra vad de kan för att begränsa människors möjligheter att ta del av vad som finns kvar av välfärd och sociala trygghetssystem.
Bland exemplen på detta är förslag från borgerligt håll på hembesök till socialbidragstagare för att se till att dom inte har det för bra. Pensionärer som behöver hemtjänst måste få varje enskilt moment av hjälp beviljat av en biståndshandläggare. KD levererade under Almedalsveckan det senaste rekordet i bakåtsträvande med sitt förslag att människor som erhåller bistånd ska utföra oavlönat tvångsarbete för att få ersättning.
Detta är bara ett axplock av förslag och fenomen som visar på att dagens politiker präglas av en instrumentell människosyn där medborgarens syfte är att vara lönsam för näringslivet. När vi inte arbetar eller konsumerar, eller när vi rent av tar del av välfärd eller sociala trygghetssystem så ”kostar vi skattepengar”.
Det är en uppochnervänd världsbild där människor är till för produktionen, inte tvärt om. Denna unkna människosyn kommer att driva vårt samhälle i en högst obehaglig riktning så länge vi som drabbas sitter tysta. Hur långt ska det behöva gå innan vi gör motstånd?
Jacob Hoffsten
Socialisterna - Välfärdspartiet
Publicerad i Västerviks-Tidningen 16/8-2016