Inledning
Valrörelsen 2018 och resultatet av detta blev kanske det mest reaktionära valet som någonsin har genomförts i Sverige, sedan den allmänna rösträttens genomföranden 1921. Det enda valet som kan mäta sig med detta, är det s.k. Kosackvalet 1928. Detta val blev till ett hårt angrepp från borgerligheten på hela den samlade arbetarrörelsen, då de ansåg att en röst på arbetarrörelsen var lika med en röst på Moskva. Vid denna tid ingick socialdemokraterna och kommunisterna i ett s.k. valtekniskt samarbete och de ställde upp under gemensam beteckning Arbetarpartiet.Högerns angrepp på arbetarrörelsen underlättades av Kommunistiska Internationalens ultravänsterpolitik då de betraktade alla socialdemokrater som socialfascister. Men arbetarrörelsen återvann snart sin hegemonistiska position, om och hur de politiska problemen skulle lösas i samhället. Detta kunde vi se med lanserandet av Wigforss krispolitik under tidigt 1930-tal. Denna krispolitik ledde till en mobilisering av den svenska arbetarklassen och arbetarrörelsen. Denna mobilisering gick också att utläsa i valen till andra kammaren. I valet 1928 fick socialdemokraterna 37 procent men redan till valet 1932, var siffran 41,7 procent och till valet 1936 nådde de 45,9 procent. Med denna ekonomiska politik tog arbetarrörelsen också udden av den framväxande nazismen. De olika nazistiska partierna förblev därför med krispolitiken till marginaliserade politiska krafter i det svenska samhället.
Efter andra världskriget infördes Rhen/Meidner-modellen mera känt under namnet den svenska modellen. Denna modell hade som de viktigaste politiska uppgifterna: den fulla sysselsättningen ett generöst välfärdssystem och den solidariska lönepolitiken. Denna modell medförde att arbetarklassen flyttades fram sina politiska positioner men till priset av en mer antidemokratisk och centraliserad arbetarrörelse.
Denna krispolitik och modell kunde lanseras av rörelsen trots att det fanns flera och allvarliga teoretiska brister i arbetarrörelsens politik då och som vi idag lever med och får ta de politiska konsekvenserna av.
Under mer än trettio år har den nyliberala politiska offensiven pågått där mer och mer av det producerade mervärdet stannar kvar eller överförs till den rikaste delen av borgerligheten. Denna utveckling i Sverige har fått stora politiska och sociala konsekvenser. Detta kan vi se tydligt i all form av statistik. Göran Therborn visar på att så är fallet i sin senaste bok om och hur klassamhället eskalerar i Sverige. Fattigdomen breder ut sig i samhället såväl den relativa som den absoluta. Det är värt att notera att vi redan idag har 355 000 fattigpensionärer. Vi har flest miljardärer och dollarmiljonärer i världen per capita. Sverige var 1981, världens bäst organiserade och jämlikaste nation i världen. Idag är vi den nation där ojämlikheten ökar mest.
När arbetarrörelsen och stora delar av den s.k. vänstern ger upp all politik som har med arbetarklass, social jämlikhet, jämställdhet och socialism att göra där finner konservatismen åter sin politiska renässans. Eftersom den nyliberala politiken i stort har spelat ut alla sina politiska kort, då förmår den inte längre att hålla ihop samhället och då skapas möjligheter för andra politiska krafter i Sverige. När dessutom arbetarrörelsen har anslutit sig till denna politik då blir det den hårda konservatismen som nationalism, elitism och kvinnofientlighet som återstår. Denna politik kan bli en möjlig lösning för att klara av att hålla ihop det borgerliga samhället. Denna hårda konservatism skapar också en renässans för kvinnofientlighet som bl. a sambeskattningen innebär. Men vårt redan idag svaga välfärdssystem utsätts också den för den hårda konservatismens repression där försäkringstagarna allt mer stigmatiseras. Denna politik ingår som ett adelsmärke i den konservativa politiken och i deras människosyn.
Arbetarrörelsens och vänsterns politiska bankrutt
När globaliseringen tar fart under 1980-talet och därefter snabbt eskalerar genom bl. a. outsourcing och politiska beslut som valutaavregleringar samt avregleringar inom i stort sett hela den samlade samhällssektorn. Med denna politik konfirmeras mer och mer det nya neoliberala samhället. Med de nyliberala ekonomiska teorierna så återinförs massarbetslösheten snabbt igen i samhället. Denna massarbetslöshet används för att bryta ned solidariteten i samhället då inte alla behövs i själva produktionen som var fallet under guldåldern. Nedskärningarna i Europa påbörjas såväl inom den offentliga sektorn som i socialförsäkringssystemet. När nyliberalismen tar fart i Europa och Sverige under 1980- och 90-tal, ansluter sig arbetarrörelsen till denna politik.
De står utan en alternativ politik till denna som de hade under 1930-talets ekonomiska kris. Därmed lämnas fältet fritt för de mörka krafterna i samhället.
Den traditionella arbetarrörelsen oavsett om den uppträder som kommunister som i Italien och Frankrike eller i Sverige som socialdemokrater har alla lidit ett stort politiskt nederlag. Att här i en kort valanalys försöka sig på att förklara de grundläggande orsakerna kring det politiska nederlaget är ju i själva sakfrågan en stor och gigantisk uppgift. Men en viktig faktor bör nämnas att frågan om makten över själva produktionsmedlen aldrig ställdes ordentligt. För de ledande krafterna inom det socialdemokratiska partiet blev själva målet den generösa välfärdspolitiken och inte det socialistiska samhället. När försök gjordes från bl. a fackligt håll om att försöka flytta fram positionerna i frågan om ägandet över produktionsmedlen som bl. a LO:s modesta förslag till genomförandet av löntagarfonder i samhället, möttes de av ett kompakt motstånd från Partiledningens sida. De kör då helt enkelt över LO i löntagarfond frågan och den förvandlas i partiledningens namn till ett verktyg för att skaffa fram ett riskfritt kapital till de stora företagen. Detta trots att en enig LO kongress 1976 hade beslutat att genomföra förslaget. Det fanns t o m förbund inom LO, som Handelsanställdas Förbund som ville gå ännu längre i frågan om ägandet av produktionsmedlen än vad LO kongressen hade beslutat 1976. Det som är mest anmärkningsvärt eller kanske inte, det var socialdemokratins snabba uppslutning kring det nyliberala projektet i o m 90-talets ekonomiska kris. Där socialdemokraterna via Göran Persson blev den regering som skurit ned mest av alla regeringar oavsett regeringsfärg. Det som hände på 90-talet, blev till en viktig vändpunkt för den socialdemokratiska arbetarrörelsen. När partiet överger själva ägandet av produktionsmedlen, så blir deras enda lösning på den ekonomiska krisen den nyliberala ekonomiska politiken, d v s endast på kapitalets villkor.
För Vänsterpartiet blir 90-talet till att skriva en ny historia. När de Östeuropeiska staterna kollapsar under senare delen av 1980-talet, så står Vänsterpartiet utan färdriktning. Från att aktivt ha understött de totalitära och repressiva staterna i Östeuropa som socialistiska och därmed tvingas Vänsterpartiet till att skaffa sig en ny politisk kompass. Deras tidigare färdriktning och världsbild faller ihop som ett korthus. Men räddningen finns på nära håll genom Gudrun Schyman, då hon lanserar den postmoderna teorin. Ut försvann klass och socialism och i stället trädde identitetspolitiken fram som deras ideologiska färdriktning. Frågor som kön och sexuell läggning kopplas inte till klass utan maktordningsprincipen blir därmed färdriktningen för partiets politik. Den offentliga sektorn blev därmed inte en viktig fråga för partiet att driva och aktivt försvara längre. Uppbyggnaden av denna hade tillsammans med borttagandet av sambeskattningen varit en av de viktigaste faktorerna kring kvinnornas ekonomiska emancipation under 1970-talet. Samtidigt som Vänsterpartiet driver dessa identitetsfrågor pågår en drakonisk nedmontering av välfärdsstaten. Deras slutgiltiga politiska bankrutt är när de ansluter sig till socialdemokratins och de borgerliga partiernas nyliberala ekonomiska politik.
“Vänsterpartiet t o m förkroppsligar den nyliberala teorin som säger att bara om de rika få bli rikare så kommer det att ske en nedsippring till de fattiga i samhället. Det är detta vi ser och som Vänsterpartiet politiskt hyllar.”
Denna postmoderna syn har mycket gemensamt med den konservativa ideologin. Där traditioner och identiteter spelar en viktig roll precis som för konservatismen i ett brutalt försök i att hålla ihop ett alltmer komplicerat samhälle. Om arbetarklassen skulle ha hållit fast vid sin identitet så skulle vi aldrig ha kunnat erövra eller tillkämpat oss allmän och lika rösträtt. Arbetarklassen måste just överge sin identitet för att kunna se de stora lösningarna på samhällets problem. D v s hela det socialistiska frigörelseprojektet bygger på att vi måste bli till något mer än vår identitet. Det är just övergivandet av denna som skall skapa förutsättningarna för oss att befria oss från all form av exploatering. Denna identitetspolitik vinner hegemoni i Vänsterpartiet i en tid när klassamhället alltmer brutaliseras. Denna politiska inriktning har lidit ett totalt nederlag då Vänsterpartiet endast erövrade 9 procent av rösterna inom LO-kollektivet i det senaste valet, trots att även socialdemokratins stöd inom LO-kollektivet minskat. Denna identitetspolitik skall då kopplas till att Vänsterpartiet ställer sig bakom den nyliberala finanspolitiken som utgiftstak och överskottsmål. Vänsterpartiet t o m förkroppsligar den nyliberala teorin som säger att bara om de rika få bli rikare så kommer det att ske en nedsippring till de fattiga i samhället. Det är detta vi ser och som Vänsterpartiet politiskt hyllar. Där de fattiga får 200 kronor till glasögon och ungdomarna får åka gratis kollektivtrafik under sommaren. Men samtidigt som denna politik genomförs ökar antalet miljardärer i samhället.
Arbetarrörelsens uppgifter
Den nyliberala agendan har idag brutit ned välfärdsstaten och strukturerna i samhället. De viktigaste uppgifterna för arbetarrörelsen det är att gå i total opposition visavi den förda politiken samt att bryta med den förda klassamarbetspolitiken. Sedan skall den politiska agendan handla om den sociala frågan samt att arbetarklassen skall organiseras kring denna uppgift. Upplysningsidéer som jämlikhet, universalism och optimism måste bli till viktiga delar i rörelsens arbete. Andra uppgifter är bildningen inom arbetarklassen, rörelsen och här är fackföreningsrörelsen särskilt viktig. Arbetarrörelsens ideologi och drömmen om ett jämlikare samhälle får därmed inte betraktas som något konstigt eller utopiskt att diskutera och att problematisera kring. Vi måste erövra en världsbild att en annan väg är möjlig än den nu omänskliga, kapitalistiska samhällsutvecklingen. De sociala reformerna måste ses som en syntes till ett annat och mänskligare samhälle. Det som Marx och andra socialistiska teoretiker skrev om, att reformer är medlet för att nå målet; det exploaterings- och alieneringsfria produktionssättet. De människor som vill bryta med klassamarbetet och den nyliberala ekonomiska politiken bör/skall förenas oavsett vad vi kallar oss och var vi kommer i från.
Valanalyskommittén, Västerviks Socialistförening